Precis återupplevt Devil's Rejects. Filmen, inte låten eftersom den inte ens finns på den här god forsaken datorn. (Du hörde.) Och nu funderar jag på ord igen. Det är ganska loopat i huvudet, anknytningarna är vaga men ändå starka. Och alla hörnen blir mjöliga, mjölkiga, inverterade knäskålar och brutna ryggrader, och kotorna kastas upp mot skyn i ett fyrverkeri. Lite sånt tänker jag på, som den ganska störda person som jag själv anser att jag är.

Det är en himla tur att man inte är rädd för sånt där. Och att man kan lyssna på Golden Brown och vara så sentimental som bara jag kan bli. Helt utan anledning, eller jag har anledningar. Det har jag. Det finns en metod för sånt här, en viss begränsning. Årstidsskiften måste göra mig förvirrad, mina huvudbryn större och starkare. Det är årstider som lämnar plats åt dessa tingest.

Men jag tror att det är en bra sak att värna om - det förflutna alltså. Man ska försöka beakta de saker som förr gav omvärlden annat ljus, och man ska försöka se på en vaknande stad med lugnande röster ifrån förut i tankarna. Återta den verklighet som man tyckte bäst om, för att inte förtäras av det som är nuet. Nuet är ett alldeles för elliptiskt uttryck som gör mig väldigt kluven.

Hursomhelst så är hela detta skitsnack bara ett tidsfördriv innan jag kan se på Nip/Tuck. Bara 40 minuter kvar. SKYNDA TIDEN!

"See I'm stuck in a city when I belong in a field" är en fras (ifrån Heart in a Cage av The Strokes) som jag burit med mig igenom dagen. Varje människa känner sig trängd, emellanåt. Men inte idag, för det är fint väder.

Och jag lyssnar på Hurt, av Cash idag. För att NIN's version inte finns på den här datorn. Jag saknar NIN. Och Hultsfred '05, och att bara få överdriva den förnimmelsen av liv, och projicera det på sig själv, och få känna någon form av lyster. En kärlek till kärleken i sig, och en illusion av uppfyllda drömmar.

Om det varit varmare ute, då hade jag varit ute hela dagen. Struntat i allt och alla, köpt mig ett paket juice, en limpa bröd och en tub skagenröra. Försvunnit. Sovit. Lyssnat på havet. Jag saknar havet.

Det finns väldigt mycket intryck som man behöver ta in varje dag. Väldigt intensiva omgivningar, som pockar på ens uppmärksamhet. När man är svag, som jag kände mig igår, och delvis idag, så är det svårare att hålla de här intrycken ute. Allt blir väldigt starkt, och även om färgerna är lite blekare när man är svag så är formen skarpare. Egentligen finns det inte mer därtill.

Jag är så trött, så trött.

Idag är det vår ute, så jag är toppenglad. Variation har väl aldrig skadat, eller? Lite kanske. Jag ska borsta tänderna tror jag, så att allt blir bra och fräscht. Och imorgon ska jag åka hem till Nalle, och jag vill veta NU vilket humör jag kommer vara på då. Att vara oberäknelig.

Annars så är det mycket som måste tas itu med - men inte idag. Inte idag.